De svarta skogarna mumla <br />som psalmsång kring fädernas lutande kors, <br />och dovt som en vakande humla <br />bak åsarna tonar Avesta fors. <br />Än vindspelet knarrar vid gruvan, <br />och släggorna picka på hällarnas järn, <br />men spoven sover på tuvan, <br />och änderna vila på vilande tjärn. <br /> <br />Nu ville jag girigt samla <br />all nejdens drömmande fägring och sång <br />och minnena, unga och gamla, <br />som sjunga i natt liksom livet en gång, <br />nu ville jag dofterna fånga, <br />som välla ur vårnattens jäsande brygd, <br />och föra dig med på min långa, <br />min ovissa väg, du min Folkarebygd. <br /> <br />Jag går mellan lärkors nästen, <br />jag följer din ström, som i saktmod och ro <br />går fram mellan klippornas fästen <br />och sandiga brinkar, där svalorna bo. <br />Frid hägnar de vänliga Dalar, <br />men stenen står hög vid Brunnbäcks älv <br />och stolt i sin stumhet talar <br />om kraft, som i trångmål vet hjälpa sig själv.<br /><br />Erik Axel Karlfeldt<br /><br />http://www.poemhunter.com/poem/uppbrott/
